Den jag saknar mest..
Låg och tänkte på personer som har varit delaktiga i ens liv, släkt eller ytlig vänskap. Allt man gjort ihopa, alla minnen. Alla har sina negativa och positiva sidor, en del är bra en del är dåliga, på gott och ont.
Minnen har man av alla som man träffar genom livet, dom man gick i skolan med, vad dom var för sorts personer osv. Barndomskompisar, skolkompisar som fortf är ens vänner, gymnasietiden. Ja shit, mkt folk som kommer och går. Vissa önskade man att dom stannade kvar längre, jag menar varför slänga bort en massa års vänskap?
Det hela handlar väl om att man mer eller mindre växer ifrån varandra eller man är så intensivt mycket med varandra så man blir mättad. Man söker sig till nytt folk, vem vill inte träffa nya vänner, det är ju det livet går ut på eller?
Så om man nu varit nära varandra i så många år varför tar vänskapen slut?
Man växer upp, folk går bort, får barn, satsar på flickvänner/pojkvänner eller flyttar. Allt kan hända, över några månader eller på några timmar. Livet går inte att förutse, även om man hade önskat det men man kan göra ett val. Allt man hade velat säga och göra. Man får ju oftast inte en andra chans.
Man kommer bara ihåg dom goda minnena, man vill ju helst förtränga dom dåliga och det gör man med, Positivt ska man tänka.
Satt och funderade på vem jag saknade mest och kom fram till en person.
Jag lärde mig så mycket av denna person, många bra minnen, många roliga, en som jag såg upp till väldigt mycket. Tog alltid med en på äventyr och brydde sig om en även om man tvivlade lite ibland. Gjorde sånna småsaker som egentligen inte hade behövt betyda något men det gjorde det, väldigt mycket.
Tyvärr finns han inte här idag, livet är ju så, man ska ju tyvärr gå bort någon dag.
Men morfar, du kommer alltid finns i mina tankar, varje sekund, minut och timme.
Är några år sen han gick bort nu, men saknaden kommer aldrig försvinna. Vill inte ens veta hur det kommer att kännas när ens egna föräldrar kommer att försvinna. Kan trösta mig med att det kommer att ta många, många år till och många fler minnen kommer vi att ha tillsammans.
Morfar, du har alltid en plats hos mig.
Minnen har man av alla som man träffar genom livet, dom man gick i skolan med, vad dom var för sorts personer osv. Barndomskompisar, skolkompisar som fortf är ens vänner, gymnasietiden. Ja shit, mkt folk som kommer och går. Vissa önskade man att dom stannade kvar längre, jag menar varför slänga bort en massa års vänskap?
Det hela handlar väl om att man mer eller mindre växer ifrån varandra eller man är så intensivt mycket med varandra så man blir mättad. Man söker sig till nytt folk, vem vill inte träffa nya vänner, det är ju det livet går ut på eller?
Så om man nu varit nära varandra i så många år varför tar vänskapen slut?
Man växer upp, folk går bort, får barn, satsar på flickvänner/pojkvänner eller flyttar. Allt kan hända, över några månader eller på några timmar. Livet går inte att förutse, även om man hade önskat det men man kan göra ett val. Allt man hade velat säga och göra. Man får ju oftast inte en andra chans.
Man kommer bara ihåg dom goda minnena, man vill ju helst förtränga dom dåliga och det gör man med, Positivt ska man tänka.
Satt och funderade på vem jag saknade mest och kom fram till en person.
Jag lärde mig så mycket av denna person, många bra minnen, många roliga, en som jag såg upp till väldigt mycket. Tog alltid med en på äventyr och brydde sig om en även om man tvivlade lite ibland. Gjorde sånna småsaker som egentligen inte hade behövt betyda något men det gjorde det, väldigt mycket.
Tyvärr finns han inte här idag, livet är ju så, man ska ju tyvärr gå bort någon dag.
Men morfar, du kommer alltid finns i mina tankar, varje sekund, minut och timme.
Är några år sen han gick bort nu, men saknaden kommer aldrig försvinna. Vill inte ens veta hur det kommer att kännas när ens egna föräldrar kommer att försvinna. Kan trösta mig med att det kommer att ta många, många år till och många fler minnen kommer vi att ha tillsammans.
Morfar, du har alltid en plats hos mig.
Kommentarer
Trackback
