Den jag saknar mest..
Låg och tänkte på personer som har varit delaktiga i ens liv, släkt eller ytlig vänskap. Allt man gjort ihopa, alla minnen. Alla har sina negativa och positiva sidor, en del är bra en del är dåliga, på gott och ont.
Minnen har man av alla som man träffar genom livet, dom man gick i skolan med, vad dom var för sorts personer osv. Barndomskompisar, skolkompisar som fortf är ens vänner, gymnasietiden. Ja shit, mkt folk som kommer och går. Vissa önskade man att dom stannade kvar längre, jag menar varför slänga bort en massa års vänskap?
Det hela handlar väl om att man mer eller mindre växer ifrån varandra eller man är så intensivt mycket med varandra så man blir mättad. Man söker sig till nytt folk, vem vill inte träffa nya vänner, det är ju det livet går ut på eller?
Så om man nu varit nära varandra i så många år varför tar vänskapen slut?
Man växer upp, folk går bort, får barn, satsar på flickvänner/pojkvänner eller flyttar. Allt kan hända, över några månader eller på några timmar. Livet går inte att förutse, även om man hade önskat det men man kan göra ett val. Allt man hade velat säga och göra. Man får ju oftast inte en andra chans.
Man kommer bara ihåg dom goda minnena, man vill ju helst förtränga dom dåliga och det gör man med, Positivt ska man tänka.
Satt och funderade på vem jag saknade mest och kom fram till en person.
Jag lärde mig så mycket av denna person, många bra minnen, många roliga, en som jag såg upp till väldigt mycket. Tog alltid med en på äventyr och brydde sig om en även om man tvivlade lite ibland. Gjorde sånna småsaker som egentligen inte hade behövt betyda något men det gjorde det, väldigt mycket.
Tyvärr finns han inte här idag, livet är ju så, man ska ju tyvärr gå bort någon dag.
Men morfar, du kommer alltid finns i mina tankar, varje sekund, minut och timme.
Är några år sen han gick bort nu, men saknaden kommer aldrig försvinna. Vill inte ens veta hur det kommer att kännas när ens egna föräldrar kommer att försvinna. Kan trösta mig med att det kommer att ta många, många år till och många fler minnen kommer vi att ha tillsammans.
Morfar, du har alltid en plats hos mig.
Minnen har man av alla som man träffar genom livet, dom man gick i skolan med, vad dom var för sorts personer osv. Barndomskompisar, skolkompisar som fortf är ens vänner, gymnasietiden. Ja shit, mkt folk som kommer och går. Vissa önskade man att dom stannade kvar längre, jag menar varför slänga bort en massa års vänskap?
Det hela handlar väl om att man mer eller mindre växer ifrån varandra eller man är så intensivt mycket med varandra så man blir mättad. Man söker sig till nytt folk, vem vill inte träffa nya vänner, det är ju det livet går ut på eller?
Så om man nu varit nära varandra i så många år varför tar vänskapen slut?
Man växer upp, folk går bort, får barn, satsar på flickvänner/pojkvänner eller flyttar. Allt kan hända, över några månader eller på några timmar. Livet går inte att förutse, även om man hade önskat det men man kan göra ett val. Allt man hade velat säga och göra. Man får ju oftast inte en andra chans.
Man kommer bara ihåg dom goda minnena, man vill ju helst förtränga dom dåliga och det gör man med, Positivt ska man tänka.
Satt och funderade på vem jag saknade mest och kom fram till en person.
Jag lärde mig så mycket av denna person, många bra minnen, många roliga, en som jag såg upp till väldigt mycket. Tog alltid med en på äventyr och brydde sig om en även om man tvivlade lite ibland. Gjorde sånna småsaker som egentligen inte hade behövt betyda något men det gjorde det, väldigt mycket.
Tyvärr finns han inte här idag, livet är ju så, man ska ju tyvärr gå bort någon dag.
Men morfar, du kommer alltid finns i mina tankar, varje sekund, minut och timme.
Är några år sen han gick bort nu, men saknaden kommer aldrig försvinna. Vill inte ens veta hur det kommer att kännas när ens egna föräldrar kommer att försvinna. Kan trösta mig med att det kommer att ta många, många år till och många fler minnen kommer vi att ha tillsammans.
Morfar, du har alltid en plats hos mig.
Flytta?
nervös, skakig, fjärilar i magen och sömnbrist, så kan man beskriva hur det kändes inför att göra lokförarprovet. Tog tåget kl 7.14 på morgonen till sthlm, köpte mig en tidning och hade ipoden laddad med en film så ja kunde underhålla mig i 4½timme typ. Resan började inte riktigt bra, var en vagn för lite i x2:an så fick åka i andra klass, humpf! När det börjar så dåligt så kan det ju inte gå bra, satte igång filmen tidigt så jag kunde tänka på annat, hade lagt in i am legend, rät tbra faktiskt. tiden gick och jag satt o tänkte på allt möjligt så att man fick bort nervositeten men det går ju inte så bra när man vet vart man är påväg och vad man ska göra där.
Väl i Sthlm ca en halvtimme försenad så skulle jag då ta mig dit till hotellet där testerna skulle vara, jag gick ut och undrade om jag verkligen var på rätt sida, hade kollat upp innan hur jag skulle gå. så jag gick den vägen men det kändes väldigt fel så gick tillbaka igen och sen kände jag igen mig! Man är ju inte så ofta i Sthlm så inte lätt o hitta rätt då. Väl på hotellet så åkte ja upp på konferans avdelningen, jättetrevligt ställe faktiskt, och toaletterna var superfräscha med allt du kan tänka dig i! inte ofta man ser sånt, dom hade lätt fått min röst i en tävling om fräschat och trevligast toalett =)
Klockan närmade sig kl 13 och där satt nio spända själar i åldrarna från 20 och upp till 50år. Steg ett av provet började som tog 1½timme, kändes jäteedåligt, man var så koncentrerad och fokuserad så det kändes som man tappade all fokus, när man var klar så gick man ut och inväntade. Tidigare erfarenhet av att göra prov på SJ sa mig att dom som blir inkallade personligen först inte klarade sig. fem stycken blev inkallade och fick gå direkt, satt där jättenervös och bara väntade på att dom skulle kalla in en men så kommer vår provlärare in o säger "är ni redo för steg två?" blev helt paff över att jag hade klarat mig.
JA steg två var då i en timme lite drygt, tiden bara försvann iväg och jag blev klar först och det kändes faktiskt jättebra denna gång. Gick ut o tog en kopp kaffe o försökte lugna ner mig, nu satt jag och skakade av nervositet, en efter en kom ut och tillsist var alla fyra klara. dom började med att kalla in två stycken, en kommer ut efter en fem minuter och han klarade sig, sen kallade hon in mig, då såg jag nästan svart av nervositet kan jag lova. Hon började småprata lite och frådage vad jag jobbade med osv. och så sa hon att det gick bra på proverna, och jag blev super glad, hon visade mig lappen hur jag låg till, skalan är 1-9 och för att klara lokförargränsen så ska man ha 5 eller över det, och jag låg bara på sju och uppåt :D kände mig så stolt över att man klarade provet så hon sa att hon mer än gärna rekomenderade mig som lokförare, Mission complete tänkte jag och förare nästa.
två dagar senare ringer dom och bokar in mig på rekryteringsmöte och läkarbesök. Efter tre dagar så ringer dom och säger att dom inte behöver fler lokförare i malmö och att dom då måste ställa in rekryteringsdagen, snacka om snuvad på mållinjen! MEn hon frågade mig om jag kunde tänka mig att flytta, jag funderade länge och sa visst, gbg-området kan jag tänka mig, bo där i två år som jag då är låst till SJ sen flyttar jag ner till Malmö och söker jobb på Arriva eller DSBFirst, 2år av sitt liv är inget, och för betald utbildning och en säker framtid så tycker jag detta känns rätt faktiskt. Så flytta? en möjlighet inom snar framtid =) Känns faktiskt bra även om jag hade hoppats på att få jobb här i malmö.
JAha det var d jag hade och berätta just nu. På återseende =)
"Den som vill göra verklighet av sina drömmar måste vara vaken" - Michael Pfleghar
Väl i Sthlm ca en halvtimme försenad så skulle jag då ta mig dit till hotellet där testerna skulle vara, jag gick ut och undrade om jag verkligen var på rätt sida, hade kollat upp innan hur jag skulle gå. så jag gick den vägen men det kändes väldigt fel så gick tillbaka igen och sen kände jag igen mig! Man är ju inte så ofta i Sthlm så inte lätt o hitta rätt då. Väl på hotellet så åkte ja upp på konferans avdelningen, jättetrevligt ställe faktiskt, och toaletterna var superfräscha med allt du kan tänka dig i! inte ofta man ser sånt, dom hade lätt fått min röst i en tävling om fräschat och trevligast toalett =)
Klockan närmade sig kl 13 och där satt nio spända själar i åldrarna från 20 och upp till 50år. Steg ett av provet började som tog 1½timme, kändes jäteedåligt, man var så koncentrerad och fokuserad så det kändes som man tappade all fokus, när man var klar så gick man ut och inväntade. Tidigare erfarenhet av att göra prov på SJ sa mig att dom som blir inkallade personligen först inte klarade sig. fem stycken blev inkallade och fick gå direkt, satt där jättenervös och bara väntade på att dom skulle kalla in en men så kommer vår provlärare in o säger "är ni redo för steg två?" blev helt paff över att jag hade klarat mig.
JA steg två var då i en timme lite drygt, tiden bara försvann iväg och jag blev klar först och det kändes faktiskt jättebra denna gång. Gick ut o tog en kopp kaffe o försökte lugna ner mig, nu satt jag och skakade av nervositet, en efter en kom ut och tillsist var alla fyra klara. dom började med att kalla in två stycken, en kommer ut efter en fem minuter och han klarade sig, sen kallade hon in mig, då såg jag nästan svart av nervositet kan jag lova. Hon började småprata lite och frådage vad jag jobbade med osv. och så sa hon att det gick bra på proverna, och jag blev super glad, hon visade mig lappen hur jag låg till, skalan är 1-9 och för att klara lokförargränsen så ska man ha 5 eller över det, och jag låg bara på sju och uppåt :D kände mig så stolt över att man klarade provet så hon sa att hon mer än gärna rekomenderade mig som lokförare, Mission complete tänkte jag och förare nästa.
två dagar senare ringer dom och bokar in mig på rekryteringsmöte och läkarbesök. Efter tre dagar så ringer dom och säger att dom inte behöver fler lokförare i malmö och att dom då måste ställa in rekryteringsdagen, snacka om snuvad på mållinjen! MEn hon frågade mig om jag kunde tänka mig att flytta, jag funderade länge och sa visst, gbg-området kan jag tänka mig, bo där i två år som jag då är låst till SJ sen flyttar jag ner till Malmö och söker jobb på Arriva eller DSBFirst, 2år av sitt liv är inget, och för betald utbildning och en säker framtid så tycker jag detta känns rätt faktiskt. Så flytta? en möjlighet inom snar framtid =) Känns faktiskt bra även om jag hade hoppats på att få jobb här i malmö.
JAha det var d jag hade och berätta just nu. På återseende =)
"Den som vill göra verklighet av sina drömmar måste vara vaken" - Michael Pfleghar
